Jag har haft ett "moment" med min son. Eller ett ögonblick. Eller ett långt ögonblick.
Vanligtvis är Joel nöjd när han är hos mig men han antingen sover han, ska bäras eller vill äta. Vi har inte haft så mycket interaktion. Hos sin pappa kan han ligga och snacka och le och ha det mysigt. Vi har det också mysigt men det är väl kanske så att jag är den som luktar mat och det är det primära och är man hos mig så söker man mat? ;-)
Men idag på morgonen halvlåg jag i sängen men honom på mina ben. Vi låg och pratade med olika ljud och en massa leenden i gott och väl 20 minuter. Det var så mysigt. Att få den där responsen. Om jag gör ett ljud, gjorde han ett ljud. Log jag log han. Log han log jag. De vackra leendena, det är som om han är lyckligast i världen. Som att han älskar livet :-)
Blir varm i hjärtat. Ska man verkligen nöja sig med tre?
SvaraRaderaJa det kan man verkligen fråga sig?
SvaraRaderaDet är de här stunderna man lever för. Att få känna sån ren och skär lycka! Det är fantastiskt :-)
Eller som när man har ett samtal med ett av de stora barnen och man verkligen når varandra och pratar på samma våglängd, då blir jag också alldeles varm i hjärtat :-)